Hans kyss var djup och härlig. Jag förlorade mig helt i ögonblicket. I nästa stund drog han sig undan, gick tillbaka till sitt skrivbord och jag såg oförstående på honom. Nu fick han bestämma sig! Men innan jag hann bli arg skakade han på huvudet och sa med ett leende "Du gör mig alldeles galen, fröken..!"
 
Jag kan knappt tro att det här faktiskt är delar ur mitt liv. Att allt det här har hänt, även om det var snart tre år sedan. Det känns så lustigt att se det i text, i vanliga fall så känns allt mer verkligt och påtagligt när man skriver ner det, men i det här fallet så är det precis tvärtom. Desto mer jag skriver desto overkligare känns det. Men jag måste få det ur mig! Jag har gått och hållt på det här så länge. Den här hemligheten som är så svår att bära. Min bästa vän har för länge tröttnat på att höra mig tjata om Honom och jag behöver verkligen prata om det. De flesta ser ner på "älskarinnor" och tycker att de stjäl andras män. Jag håller förstås inte alls med!
 
Jag har inte gjort någonting fel. Allt jag har gjort är att ha sett en man som jag attraheras av och flirtat med honom. Vad han sedan gör är varken mitt fel, mitt beslut eller ansvar. Det är han som har brutit ett löfte, inte jag. Det är inte mitt ansvar att gå runt och se till att andra mänskor tar ansvar och håller det de lovar. Vad frun beträffar är det inte någon jag känner eller bryr mig om, så jag kunde inte bry mig mindre.
 
Jag ser efter MIG och MINA behov, tar ansvar för MIG och MINA känslor och jag förväntar mig samma sak från mina medmänniskor. "Behandla andra som du själv vill bli behandlad" är mitt motto. Enkelt.
 
Men att vara "den andra kvinnan" är ofta jobbigt. Även om det är härligt och nervkittlande den mesta delen av tiden så finns det många nackdelar med att inte vara no1, att inte bli prioriterad och att man aldrig får ta på varandra när någon annan är i närheten. Dock trivs jag i rollen. Jag skulle absolut inte vilja ha det på något annat sätt. Jag vill inte vara den grå, tråkiga, föråldrade vardagen, jag vill vara fantasin, flykten och friheten.
 
Den kronan bär jag gärna...
 
 

My crown

Allmänt En kommentar
Hans kyss var djup och härlig. Jag förlorade mig helt i ögonblicket. I nästa stund drog han sig undan, gick tillbaka till sitt skrivbord och jag såg oförstående på honom. Nu fick han bestämma sig! Men innan jag hann bli arg skakade han på huvudet och sa med ett leende "Du gör mig alldeles galen, fröken..!"
 
Jag kan knappt tro att det här faktiskt är delar ur mitt liv. Att allt det här har hänt, även om det var snart tre år sedan. Det känns så lustigt att se det i text, i vanliga fall så känns allt mer verkligt och påtagligt när man skriver ner det, men i det här fallet så är det precis tvärtom. Desto mer jag skriver desto overkligare känns det. Men jag måste få det ur mig! Jag har gått och hållt på det här så länge. Den här hemligheten som är så svår att bära. Min bästa vän har för länge tröttnat på att höra mig tjata om Honom och jag behöver verkligen prata om det. De flesta ser ner på "älskarinnor" och tycker att de stjäl andras män. Jag håller förstås inte alls med!
 
Jag har inte gjort någonting fel. Allt jag har gjort är att ha sett en man som jag attraheras av och flirtat med honom. Vad han sedan gör är varken mitt fel, mitt beslut eller ansvar. Det är han som har brutit ett löfte, inte jag. Det är inte mitt ansvar att gå runt och se till att andra mänskor tar ansvar och håller det de lovar. Vad frun beträffar är det inte någon jag känner eller bryr mig om, så jag kunde inte bry mig mindre.
 
Jag ser efter MIG och MINA behov, tar ansvar för MIG och MINA känslor och jag förväntar mig samma sak från mina medmänniskor. "Behandla andra som du själv vill bli behandlad" är mitt motto. Enkelt.
 
Men att vara "den andra kvinnan" är ofta jobbigt. Även om det är härligt och nervkittlande den mesta delen av tiden så finns det många nackdelar med att inte vara no1, att inte bli prioriterad och att man aldrig får ta på varandra när någon annan är i närheten. Dock trivs jag i rollen. Jag skulle absolut inte vilja ha det på något annat sätt. Jag vill inte vara den grå, tråkiga, föråldrade vardagen, jag vill vara fantasin, flykten och friheten.
 
Den kronan bär jag gärna...
 
 
Det plingade till på företagschatten. Klockan var sju på morgonen och jag var nästan den enda på bygget, förutom Honom.

 
Mitt hjärta slog ett extra slag. Han ville att jag skulle komma till honom. Vad ville han? Jag kikade bort mot den andra delen av kontoret där hans rum låg. Det lyste där också. Jag kunde se hans dataskärm, men han skymdes av gardinen.
 
På vägen dit stannade jag till i kapprummet och tog en snabb titt i spegeln. Pennkjol, en puderrosa blus och pumps i samma färg. Jag knäppte upp en knapp till, rättade till behån och fluffade håret sedan fortsatte jag. Mina klackar ekade mot stengolvet i det tysta kontorslandskapet.
 
Så knackade jag på hans dörr och gick in.
"Stäng dörren efter dig." Uppmanade han och jag gjorde som han sa. Jag kunde känna hur hjärtat dunkade i bröstet, det kändes som om man kunde se det på utsidan. Att han kunde höra det ända dit han satt vid sitt skrivbord. Jag försökte samla mig och sa "Herrn ringde?", jag putade med läpparna och viftade frågade med ögonfransarna. Han reste sig och gick fram till mig. Han ställde sig nära och såg in i mina silvergrå ögon. Jag kunde känna doften av hans after shave. Den doftade ljuvligt. Så tog han sin hand och förde bort en lock ur mitt ansikte, sedan sa han "Förlåt A, men du är den vackraste kvinna jag någonsin mött." och så kysste han mig.
 

Djupa vatten

Allmänt En kommentar
Det plingade till på företagschatten. Klockan var sju på morgonen och jag var nästan den enda på bygget, förutom Honom.

 
Mitt hjärta slog ett extra slag. Han ville att jag skulle komma till honom. Vad ville han? Jag kikade bort mot den andra delen av kontoret där hans rum låg. Det lyste där också. Jag kunde se hans dataskärm, men han skymdes av gardinen.
 
På vägen dit stannade jag till i kapprummet och tog en snabb titt i spegeln. Pennkjol, en puderrosa blus och pumps i samma färg. Jag knäppte upp en knapp till, rättade till behån och fluffade håret sedan fortsatte jag. Mina klackar ekade mot stengolvet i det tysta kontorslandskapet.
 
Så knackade jag på hans dörr och gick in.
"Stäng dörren efter dig." Uppmanade han och jag gjorde som han sa. Jag kunde känna hur hjärtat dunkade i bröstet, det kändes som om man kunde se det på utsidan. Att han kunde höra det ända dit han satt vid sitt skrivbord. Jag försökte samla mig och sa "Herrn ringde?", jag putade med läpparna och viftade frågade med ögonfransarna. Han reste sig och gick fram till mig. Han ställde sig nära och såg in i mina silvergrå ögon. Jag kunde känna doften av hans after shave. Den doftade ljuvligt. Så tog han sin hand och förde bort en lock ur mitt ansikte, sedan sa han "Förlåt A, men du är den vackraste kvinna jag någonsin mött." och så kysste han mig.
 
Efter att ha försökt att fånga hans uppmärksamhet, försökt få honom att se mig som mer än en kollega, i flera veckor, ja, kanske till och med en eller två månader, så började jag bli väldigt frustrerad.
 
Jag har aldrig varit bra på att flirta subtilt eller att "hinta". Jag är en människa som går rakt på sak, vad det än gäller. (Vilket har försatt mig i en hel del knepiga situationer.)
Men nu var alltså den här killen gift och "rätt fram" och "gå rakt på" var helt enkelt inte lämpligt i det här fallet.
 
I vanliga fall behöver inte ens jag ta första steget. Det är alltid jag som blir stött på först, så jag försökte desperat med att få honom att ta första steget eller åtminstone en bekräftelse på att han inte var gay.
När jag var i närheten av honom, när jag visste att han skulle hålla i en föreläsning eller utbildning så såg jag alltid till att ha en knapp "för mycket" uppknäppt på blusen, en klänning som nästan gick att se igenom eller någonting som framhävde min figur, typ pennkjol eller tighta kläder överlag.
 
Det första jag gjorde då jag kom in på kontoret var att logga in på datorn och öppna hans schema. Eftersom han var lite, hrrm, viktigare än jag så var hans schema alltid smockat med möten, utbildningar och så vidare, medan mitt var betydligt mer öppet. Jag jobbade som handläggare och kunde i princip lägga mitt schema själv, bara jag nådde mina deadlines så kunde jag jobba hur och när jag ville. Så jag började anpassa min lunch och mina raster efter hans schema. (Stalkervarning, jag vet, men vi snackar om den hetaste mannen jag någonsin lagt mina ögon på!)
Jag började "råka" dyka upp på ställen där jag visste att han skulle vara. Råkade dyka upp i lunchrummet samtidigt som honom, råkade vara på väg förbi mötesrum... Ja, ni fattar. 
 
TILLSLUT frågade han mig äntligen, då jag "råkat" promenera förbi ett utbildningsrum alldeles innan lunch, om jag ville följa med ut och äta. Han hade glömt sin matlåda hemma och ville hemskt gärna ha mitt sällskap, sa han.
Helst av allt ville jag hoppa upp och ner samtigigt som jag klappade händerna och pep, men istället kastade jag lite med håret, gav honom ett förvånad leende och svarade "Visst!"
 
Sedan började det flyta på. Han började också att titt som tätt dyka upp där jag var, gick förbi mitt kontor bara för att säga hej, kollade med mig om det var dags för kaffe via företagschatten och så vidare.
 
Jag kände att det var dags.
Jag tog min rapport och trippade iväg till hans kontor, knackade på och klev in.
- "Du, K, som är så fantastisk, smart och kan allt det här såååå mycket bättre än mig..." sa jag, smått överdrivet. Han himlade med ögonen och svarade "Vad behöver du hjälp med?" i en anklagande ton. Hans leende avslöjade honom och jag räckte fram rapporten. "Skulle du vilja korrekturläsa den här, så att jag inte har skrivit någonting galet? För att se till att den håller måttet." Det var mitt första arbete jag gjorde på egen hand och jag var faktiskt lite nervös för att lämna in det, dessutom så var han ju någon sorts mentor som tog hand om nyanställda, så att jag skulle be honom om den här typen av tjänst var inte allt för konstigt.
"Jasså, var det inte värre? Självklart gör jag det! Det ska bli ett nöje. Men det kan ta lite tid, om du hade sett mitt schema så skulle du förstå..." Jag försäkrade honom att det var okej, sa absolut ingenting om att jag visst precis hur hans schema såg ut och hoppades att det inte skulle ta för lång tid.
 
Nu hade jag förhoppningsvis snart ett eget möte med Honom att se fram emot.
 

Låt spelet börja!

Allmänt Kommentera
Efter att ha försökt att fånga hans uppmärksamhet, försökt få honom att se mig som mer än en kollega, i flera veckor, ja, kanske till och med en eller två månader, så började jag bli väldigt frustrerad.
 
Jag har aldrig varit bra på att flirta subtilt eller att "hinta". Jag är en människa som går rakt på sak, vad det än gäller. (Vilket har försatt mig i en hel del knepiga situationer.)
Men nu var alltså den här killen gift och "rätt fram" och "gå rakt på" var helt enkelt inte lämpligt i det här fallet.
 
I vanliga fall behöver inte ens jag ta första steget. Det är alltid jag som blir stött på först, så jag försökte desperat med att få honom att ta första steget eller åtminstone en bekräftelse på att han inte var gay.
När jag var i närheten av honom, när jag visste att han skulle hålla i en föreläsning eller utbildning så såg jag alltid till att ha en knapp "för mycket" uppknäppt på blusen, en klänning som nästan gick att se igenom eller någonting som framhävde min figur, typ pennkjol eller tighta kläder överlag.
 
Det första jag gjorde då jag kom in på kontoret var att logga in på datorn och öppna hans schema. Eftersom han var lite, hrrm, viktigare än jag så var hans schema alltid smockat med möten, utbildningar och så vidare, medan mitt var betydligt mer öppet. Jag jobbade som handläggare och kunde i princip lägga mitt schema själv, bara jag nådde mina deadlines så kunde jag jobba hur och när jag ville. Så jag började anpassa min lunch och mina raster efter hans schema. (Stalkervarning, jag vet, men vi snackar om den hetaste mannen jag någonsin lagt mina ögon på!)
Jag började "råka" dyka upp på ställen där jag visste att han skulle vara. Råkade dyka upp i lunchrummet samtidigt som honom, råkade vara på väg förbi mötesrum... Ja, ni fattar. 
 
TILLSLUT frågade han mig äntligen, då jag "råkat" promenera förbi ett utbildningsrum alldeles innan lunch, om jag ville följa med ut och äta. Han hade glömt sin matlåda hemma och ville hemskt gärna ha mitt sällskap, sa han.
Helst av allt ville jag hoppa upp och ner samtigigt som jag klappade händerna och pep, men istället kastade jag lite med håret, gav honom ett förvånad leende och svarade "Visst!"
 
Sedan började det flyta på. Han började också att titt som tätt dyka upp där jag var, gick förbi mitt kontor bara för att säga hej, kollade med mig om det var dags för kaffe via företagschatten och så vidare.
 
Jag kände att det var dags.
Jag tog min rapport och trippade iväg till hans kontor, knackade på och klev in.
- "Du, K, som är så fantastisk, smart och kan allt det här såååå mycket bättre än mig..." sa jag, smått överdrivet. Han himlade med ögonen och svarade "Vad behöver du hjälp med?" i en anklagande ton. Hans leende avslöjade honom och jag räckte fram rapporten. "Skulle du vilja korrekturläsa den här, så att jag inte har skrivit någonting galet? För att se till att den håller måttet." Det var mitt första arbete jag gjorde på egen hand och jag var faktiskt lite nervös för att lämna in det, dessutom så var han ju någon sorts mentor som tog hand om nyanställda, så att jag skulle be honom om den här typen av tjänst var inte allt för konstigt.
"Jasså, var det inte värre? Självklart gör jag det! Det ska bli ett nöje. Men det kan ta lite tid, om du hade sett mitt schema så skulle du förstå..." Jag försäkrade honom att det var okej, sa absolut ingenting om att jag visst precis hur hans schema såg ut och hoppades att det inte skulle ta för lång tid.
 
Nu hade jag förhoppningsvis snart ett eget möte med Honom att se fram emot.