Efter att ha försökt att fånga hans uppmärksamhet, försökt få honom att se mig som mer än en kollega, i flera veckor, ja, kanske till och med en eller två månader, så började jag bli väldigt frustrerad.
Jag har aldrig varit bra på att flirta subtilt eller att "hinta". Jag är en människa som går rakt på sak, vad det än gäller. (Vilket har försatt mig i en hel del knepiga situationer.)
Men nu var alltså den här killen gift och "rätt fram" och "gå rakt på" var helt enkelt inte lämpligt i det här fallet.
I vanliga fall behöver inte ens jag ta första steget. Det är alltid jag som blir stött på först, så jag försökte desperat med att få honom att ta första steget eller åtminstone en bekräftelse på att han inte var gay.
När jag var i närheten av honom, när jag visste att han skulle hålla i en föreläsning eller utbildning så såg jag alltid till att ha en knapp "för mycket" uppknäppt på blusen, en klänning som nästan gick att se igenom eller någonting som framhävde min figur, typ pennkjol eller tighta kläder överlag.
Det första jag gjorde då jag kom in på kontoret var att logga in på datorn och öppna hans schema. Eftersom han var lite, hrrm, viktigare än jag så var hans schema alltid smockat med möten, utbildningar och så vidare, medan mitt var betydligt mer öppet. Jag jobbade som handläggare och kunde i princip lägga mitt schema själv, bara jag nådde mina deadlines så kunde jag jobba hur och när jag ville. Så jag började anpassa min lunch och mina raster efter hans schema. (Stalkervarning, jag vet, men vi snackar om den hetaste mannen jag någonsin lagt mina ögon på!)
Jag började "råka" dyka upp på ställen där jag visste att han skulle vara. Råkade dyka upp i lunchrummet samtidigt som honom, råkade vara på väg förbi mötesrum... Ja, ni fattar.
TILLSLUT frågade han mig äntligen, då jag "råkat" promenera förbi ett utbildningsrum alldeles innan lunch, om jag ville följa med ut och äta. Han hade glömt sin matlåda hemma och ville hemskt gärna ha mitt sällskap, sa han.
Helst av allt ville jag hoppa upp och ner samtigigt som jag klappade händerna och pep, men istället kastade jag lite med håret, gav honom ett förvånad leende och svarade "Visst!"
Helst av allt ville jag hoppa upp och ner samtigigt som jag klappade händerna och pep, men istället kastade jag lite med håret, gav honom ett förvånad leende och svarade "Visst!"
Sedan började det flyta på. Han började också att titt som tätt dyka upp där jag var, gick förbi mitt kontor bara för att säga hej, kollade med mig om det var dags för kaffe via företagschatten och så vidare.
Jag kände att det var dags.
Jag tog min rapport och trippade iväg till hans kontor, knackade på och klev in.
- "Du, K, som är så fantastisk, smart och kan allt det här såååå mycket bättre än mig..." sa jag, smått överdrivet. Han himlade med ögonen och svarade "Vad behöver du hjälp med?" i en anklagande ton. Hans leende avslöjade honom och jag räckte fram rapporten. "Skulle du vilja korrekturläsa den här, så att jag inte har skrivit någonting galet? För att se till att den håller måttet." Det var mitt första arbete jag gjorde på egen hand och jag var faktiskt lite nervös för att lämna in det, dessutom så var han ju någon sorts mentor som tog hand om nyanställda, så att jag skulle be honom om den här typen av tjänst var inte allt för konstigt.
"Jasså, var det inte värre? Självklart gör jag det! Det ska bli ett nöje. Men det kan ta lite tid, om du hade sett mitt schema så skulle du förstå..." Jag försäkrade honom att det var okej, sa absolut ingenting om att jag visst precis hur hans schema såg ut och hoppades att det inte skulle ta för lång tid.
Nu hade jag förhoppningsvis snart ett eget möte med Honom att se fram emot.
